Gratulationer till Mo Yan som fått Nobelpriset i litteratur!
Se länk för mer info om författaren:
http://www4.svenskaakademien.se/bio_sv.html
Bokus har inga böcker av honom på svenska inne, men Biblioteket kan ha.
Vitlöksballaderna låter spännande tycker jag.
11 oktober 2012
20 mars 2012
ALMA-priset
ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne gick idag till:
Guus Kuijer
http://www.livecast.se/alma/2012/live2/
Guus Kuijer
http://www.livecast.se/alma/2012/live2/
25 februari 2012
Att springa...
Ja, så har ännu en bok lästs färdig. Denna gång är det Maria Svelands" Att Springa"
Eftersom Bitterfittan lästes med stort engagemang (och bultande hjärta min vana trogen...) så var det en självklarhet att Svelands andra roman Att Springa också skulle läsas. Jag hade inte hört så mycket om den tidigare, och hade ingen aning om vad denna bok skulle behandla. Så förra lördagen började jag och efter redan ca 30-40 sidor så insåg jag att det var en bok som skulle röra om, uppröra och omskaka mig. Vet inte riktigt varför men även denna bok tangerar temat från mitt förra inlägg. Faderskärleken.
Denna bok ger från början ingen tydlig känsla om vad som komma skall, det är mer en förnimmelse om något som ligger och lurar under ytan, känslan förföljer en även i de glada partierna. Man väntar på något obehagligt, obestämbart fruktansvärt. Jag skriver inte mer, ni får läsa själv.
Parallellhistorien är också hemsk men inte så omskakande i sin grundval utan mer en KÄFTSMÄLL på vårt välfärdssamhälle. Jag/man är ganska invaggad i hur samhället ska fungera och förväntas agera när något hemskt drabbar någon nära, barn såväl som vuxen. Men när sanningen drabbar en, att så inte är fallet, så står man ganska handfallen och villrådig. Insikten om att det finns andra outtalade makter som kan påverka och styra tingens ordning blir förbluffande stark och efterlämnar en bitter smak i munnen.
För er som tänker läsa boken menar jag vad som drabbar mamma Annika när hon försöker hjälpa flickan Julia i sin förtvivlade kamp att komma ifrån sitt "fängelse". Det är ruggigt, obehagligt och man känner sig vingklippt. Hade det varit en sann historia så hade man väntat på Janne Josefsson, att han skulle komma ridande på en vit häst och ställa patriarket inför rätta. Flytta på tunga berg (räcker inte med stenar här...), öppna igenmurade dörrar osv osv. Ni förstår min önskan?
När ska saker komma upp till ytan? När ska systemet fungera så att det verkligen skyddar dem som blir utsatta? När ska den tekniska bevisningen komma EFTER den faktiska upplevelsen och inte tvärtom? När ska ett NEJ få vara ett NEJ utan att bli ifrågasatt eller nyanserat?
Min nästa bok måste bli en "feelgood" bok annars blir det för mörkt och dystert i mitt hjärta.
Förslag någon?
/ Freudinnan
Eftersom Bitterfittan lästes med stort engagemang (och bultande hjärta min vana trogen...) så var det en självklarhet att Svelands andra roman Att Springa också skulle läsas. Jag hade inte hört så mycket om den tidigare, och hade ingen aning om vad denna bok skulle behandla. Så förra lördagen började jag och efter redan ca 30-40 sidor så insåg jag att det var en bok som skulle röra om, uppröra och omskaka mig. Vet inte riktigt varför men även denna bok tangerar temat från mitt förra inlägg. Faderskärleken.
Denna bok ger från början ingen tydlig känsla om vad som komma skall, det är mer en förnimmelse om något som ligger och lurar under ytan, känslan förföljer en även i de glada partierna. Man väntar på något obehagligt, obestämbart fruktansvärt. Jag skriver inte mer, ni får läsa själv.
Parallellhistorien är också hemsk men inte så omskakande i sin grundval utan mer en KÄFTSMÄLL på vårt välfärdssamhälle. Jag/man är ganska invaggad i hur samhället ska fungera och förväntas agera när något hemskt drabbar någon nära, barn såväl som vuxen. Men när sanningen drabbar en, att så inte är fallet, så står man ganska handfallen och villrådig. Insikten om att det finns andra outtalade makter som kan påverka och styra tingens ordning blir förbluffande stark och efterlämnar en bitter smak i munnen.
För er som tänker läsa boken menar jag vad som drabbar mamma Annika när hon försöker hjälpa flickan Julia i sin förtvivlade kamp att komma ifrån sitt "fängelse". Det är ruggigt, obehagligt och man känner sig vingklippt. Hade det varit en sann historia så hade man väntat på Janne Josefsson, att han skulle komma ridande på en vit häst och ställa patriarket inför rätta. Flytta på tunga berg (räcker inte med stenar här...), öppna igenmurade dörrar osv osv. Ni förstår min önskan?
När ska saker komma upp till ytan? När ska systemet fungera så att det verkligen skyddar dem som blir utsatta? När ska den tekniska bevisningen komma EFTER den faktiska upplevelsen och inte tvärtom? När ska ett NEJ få vara ett NEJ utan att bli ifrågasatt eller nyanserat?
Min nästa bok måste bli en "feelgood" bok annars blir det för mörkt och dystert i mitt hjärta.
Förslag någon?
/ Freudinnan
21 februari 2012
En faders kärlek är sällan okomplicerad
Detta är inget specifikt bokinlägg men något som har fångat mina tankar den senaste tiden. Barn, unga som vuxna har sällan en okomplicerad relation till sin pappa. I flertalet böcker jag tänker på såsom; Min Kamp och Stenhimlen är bara de jag läst nu de senaste veckorna och det finns många, många fler, är det ett aktuellt tema: Faderskärleken!
Vad är det som komplicerar den? Vad är det som gör att det sällan blir, om inte bra, så Good Enough? Varför kan just den relationen påverka så mycket som den gör? Tänker jag på flera av mina vänners relationer till sina pappor så är det något som är komplext. Det är inte friktionsfria relationer. Jag vet att detsamma kan skrivas om mammarelationen men nu är det papporna som jag vill ägna några rader. Raderna kommer att vara osorterade, utan röd tråd bara för att det är så relationerna verkar vara för så många. Jag tror, utan att egentligen ha "räknat" efter, att jag har fler vänner med komplicerade relationer och ambivalenta känslor inför sina pappor än vad jag har vänner som inte har det. Innebär det att jag har ett visst urval av vänner? Skulle inte tro det.
Förklaringsmodeller som poppar upp är generationsaspekten - våra pappor tillhör, mer eller mindre, samma generation och det är den uppfostran de har fått som skapat denna osäkra hållning många har till sin pappa?
Klassaspekten - är det så att de flesta av barnen i det här sammanhanget har "gått förbi" sin pappa i klassresan och det är det som påverkar relationen?
Feminismens framfart - är det så stor skillnad på de män som är pappor till våra egna barn och när vi ser skillnaden i hur de relaterar till skillnad från hur vi upplever att våra egna pappor var? (jobbig mening...)
Jag har inget svar och troligen ingen annan heller.
Går jag tilbaka till litteraturens exempel så är många av de exempel där extrema förhållande där barn verkligen far illa, kylan och bristen på empati är rådande. Aldrig att det ges någon bekräftelse på att barnen är älskade och/eller önskade. Men det är inte enbart ytterliggheter som påverkar och sätter spår.
Ibland kanske de största avvarterna i papparelationer är lättare att få distans till? Man kan utan större svårighet identifiera att det man varit med om är så fel, fruktansvärt och onormalt att det i sig blir en helande tanke. Om inte i stunden, men när man betraktar det med vuxna ögon, och då kanske med lite hjälp? Det var inget fel på mig, varken min person eller det jag gjorde, det var pappan som var störd, fel ute, onormal.
Men när det inte rör sig om de stora, fruktansvärda, onämnbara övergreppen? Utan bara helt odramtiska saker såsom; att inte vara intresserad av vad ens barn gör, intresserar sig för, drömmer om, är rädd för, tycker och tänker om olika saker? När man inte kan komma ihåg någon händelse eller situation där man kände sig uppskattad, älskad, efterfrågad eller accepterad? Man går omkring och är helt ovetandes om ens pappa är stolt över en? Eller om han ens tycker att man är en bra, rolig, klok, spännande, kreativ person?
Man förutsätter att en förälder älskar sitt barn? Det är väl det mest rimliga? Eller hur? Det ingår i grundpaketet? Så är det ju såklart? Och jag utgår från i mitt tänk att papporna är välfungerande, röstande, lagliga skattebetalande pappor. Inget konstigt alls ur ett samhälleligt perspektiv!
Men vilka tecken på faderskärlek ser vi? Som vuxna barn till våra ännu mer vuxna föräldrar? Finns tecknena där men vi ser dem inte? Läser vi signalerna fel? Borde vi göra något mer eller annorlunda för att känna oss tryggare i att de uppskattar oss - som personer. Human Being och inte Human Doing?
Är det så att vi vuxna barn är för fega för att fråga våra föräldrar rakt ut?
- Älskar du mig?
- Tycker du om mig som person?
- Vad tycker du om hos mig?
Bara jag skriver det här så fylls jag med en blandad känsla av skräck och galenskap. Vad hade man satt igång för mekanismer och reaktioner om man helt oförhappandes (härligt ord förresten) hade ställt dessa frågor över en söndagsfika till sin pappa? Jag kan bara spekulera...
För en del år sedan var jag på en tillställning där alla hade ställt lite frågor till en viss person. En fråga som ställdes var:
"Om du fick ställa vilken fråga du ville till vem som helst - till vem och vad hade du frågat?"
En stor och svindlande fråga men svaret ännu större:
Den fria frågan hade ställts till personens pappa!
Jag är stolt över att den personen är min tuffa vän, som vågar tänka obekväma och jobbiga saker, som inte bara accepterar tingens varande utan arbetar fram ett alldeles eget förhållningssätt kring detta för att det inte ska gå obemärkt förbi i personens egen strävan efter personlig utveckling!
Viva la Reflectioné !
Vad är det som komplicerar den? Vad är det som gör att det sällan blir, om inte bra, så Good Enough? Varför kan just den relationen påverka så mycket som den gör? Tänker jag på flera av mina vänners relationer till sina pappor så är det något som är komplext. Det är inte friktionsfria relationer. Jag vet att detsamma kan skrivas om mammarelationen men nu är det papporna som jag vill ägna några rader. Raderna kommer att vara osorterade, utan röd tråd bara för att det är så relationerna verkar vara för så många. Jag tror, utan att egentligen ha "räknat" efter, att jag har fler vänner med komplicerade relationer och ambivalenta känslor inför sina pappor än vad jag har vänner som inte har det. Innebär det att jag har ett visst urval av vänner? Skulle inte tro det.
Förklaringsmodeller som poppar upp är generationsaspekten - våra pappor tillhör, mer eller mindre, samma generation och det är den uppfostran de har fått som skapat denna osäkra hållning många har till sin pappa?
Klassaspekten - är det så att de flesta av barnen i det här sammanhanget har "gått förbi" sin pappa i klassresan och det är det som påverkar relationen?
Feminismens framfart - är det så stor skillnad på de män som är pappor till våra egna barn och när vi ser skillnaden i hur de relaterar till skillnad från hur vi upplever att våra egna pappor var? (jobbig mening...)
Jag har inget svar och troligen ingen annan heller.
Går jag tilbaka till litteraturens exempel så är många av de exempel där extrema förhållande där barn verkligen far illa, kylan och bristen på empati är rådande. Aldrig att det ges någon bekräftelse på att barnen är älskade och/eller önskade. Men det är inte enbart ytterliggheter som påverkar och sätter spår.
Ibland kanske de största avvarterna i papparelationer är lättare att få distans till? Man kan utan större svårighet identifiera att det man varit med om är så fel, fruktansvärt och onormalt att det i sig blir en helande tanke. Om inte i stunden, men när man betraktar det med vuxna ögon, och då kanske med lite hjälp? Det var inget fel på mig, varken min person eller det jag gjorde, det var pappan som var störd, fel ute, onormal.
Men när det inte rör sig om de stora, fruktansvärda, onämnbara övergreppen? Utan bara helt odramtiska saker såsom; att inte vara intresserad av vad ens barn gör, intresserar sig för, drömmer om, är rädd för, tycker och tänker om olika saker? När man inte kan komma ihåg någon händelse eller situation där man kände sig uppskattad, älskad, efterfrågad eller accepterad? Man går omkring och är helt ovetandes om ens pappa är stolt över en? Eller om han ens tycker att man är en bra, rolig, klok, spännande, kreativ person?
Man förutsätter att en förälder älskar sitt barn? Det är väl det mest rimliga? Eller hur? Det ingår i grundpaketet? Så är det ju såklart? Och jag utgår från i mitt tänk att papporna är välfungerande, röstande, lagliga skattebetalande pappor. Inget konstigt alls ur ett samhälleligt perspektiv!
Men vilka tecken på faderskärlek ser vi? Som vuxna barn till våra ännu mer vuxna föräldrar? Finns tecknena där men vi ser dem inte? Läser vi signalerna fel? Borde vi göra något mer eller annorlunda för att känna oss tryggare i att de uppskattar oss - som personer. Human Being och inte Human Doing?
Är det så att vi vuxna barn är för fega för att fråga våra föräldrar rakt ut?
- Älskar du mig?
- Tycker du om mig som person?
- Vad tycker du om hos mig?
Bara jag skriver det här så fylls jag med en blandad känsla av skräck och galenskap. Vad hade man satt igång för mekanismer och reaktioner om man helt oförhappandes (härligt ord förresten) hade ställt dessa frågor över en söndagsfika till sin pappa? Jag kan bara spekulera...
För en del år sedan var jag på en tillställning där alla hade ställt lite frågor till en viss person. En fråga som ställdes var:
"Om du fick ställa vilken fråga du ville till vem som helst - till vem och vad hade du frågat?"
En stor och svindlande fråga men svaret ännu större:
Den fria frågan hade ställts till personens pappa!
Jag är stolt över att den personen är min tuffa vän, som vågar tänka obekväma och jobbiga saker, som inte bara accepterar tingens varande utan arbetar fram ett alldeles eget förhållningssätt kring detta för att det inte ska gå obemärkt förbi i personens egen strävan efter personlig utveckling!
Viva la Reflectioné !
Stenhimlen
Hittade denna bok på "bokbordet" på jobb, vilket i sig är en mycket bra idé, man tar med en bok man läst och tar en ny. Jag lämnade Vi, de drunknade och tog just STENHIMLEN.
Följande text är hämtad från Bokus:
Erna är 34 år och okysst. En dag ropar hon in en låda med hembygdsböcker på auktionen efter rektor Påhlsson. Den öppnar nya dörrar. I fantasin och i verkligheten.
Erna Henningsson är klipsk, konstnärligt begåvad och har ett hjärta av guld. Hon bor kvar hemma på gården på Österlen och hennes stränga pappa underlättar inte direkt livet för Erna och hennes mamma.
I sitt auktionsfynd med hembygdsföreningens gamla årsböcker hittar hon ett brev. Det är ett innerligt kärleksbrev till framlidne rektor Egon Påhlsson från Maria. Men Erna vet att rektorns fru hette Marta.
(Slut Bokus)
Det är en tunn liten bok skriven av samma författare som skrivet Potensgivarna, Rapsbaggarna, Villa Bonita m.fl. Den var bra, absolut, roligt med en sån lokal anknytning som Österlen. Man känner igen ortnamnen, man kan se hur hamnen i Simrishamn ser ut, vilket ger en extra ingrediens.
Jag läste den utan att tänka så mycket egentligen, efter Hungerelden så skulle mycket till för att väcka engagemang, det var lite som en "in-between-book". men efter några dagar så började nya tankar ta sig form.... Fortsättning följer...
Inom kort...
/ Freudinnan
Följande text är hämtad från Bokus:
Erna är 34 år och okysst. En dag ropar hon in en låda med hembygdsböcker på auktionen efter rektor Påhlsson. Den öppnar nya dörrar. I fantasin och i verkligheten.
Erna Henningsson är klipsk, konstnärligt begåvad och har ett hjärta av guld. Hon bor kvar hemma på gården på Österlen och hennes stränga pappa underlättar inte direkt livet för Erna och hennes mamma.
I sitt auktionsfynd med hembygdsföreningens gamla årsböcker hittar hon ett brev. Det är ett innerligt kärleksbrev till framlidne rektor Egon Påhlsson från Maria. Men Erna vet att rektorns fru hette Marta.
(Slut Bokus)
Det är en tunn liten bok skriven av samma författare som skrivet Potensgivarna, Rapsbaggarna, Villa Bonita m.fl. Den var bra, absolut, roligt med en sån lokal anknytning som Österlen. Man känner igen ortnamnen, man kan se hur hamnen i Simrishamn ser ut, vilket ger en extra ingrediens.
Jag läste den utan att tänka så mycket egentligen, efter Hungerelden så skulle mycket till för att väcka engagemang, det var lite som en "in-between-book". men efter några dagar så började nya tankar ta sig form.... Fortsättning följer...
Inom kort...
/ Freudinnan
19 februari 2012
Kråkflickan och Hungerelden
Spänning, psykologi, relationer, hat, mord, analys och psykopatologi? Är detta ord som väcker intresse? Absolut om man är som jag, intresserad av människans psyke. I somras läste jag "Kråkflickan"
Vid en första snabbglimt på baksidan tänker man "jaja, en deckare" en dussinbok i den genren som egentligen inte tilltalar mig något nämnvärt. Men det skulle vara en psykologisk vinkling så Why Not tänkte jag och slog mig ner i förtältet helt ovetandes om vilken värld jag slungades in i... Redan efter ca 20 sidor var jag helt uppslukad. Sträckläste utan stopp, men döm om min förvåning när boken slutade med värsta Cliffhangern!!! Va f-n, är det här? Helt panikslagen, med hjärtkalppning och ytlig andning, vände jag på boken och läste baksidan mer detaljerat.... det var del 1 på en tänkt triologi!!! Hujedamig, hur skulle jag tåla mig???
Hösten gick, andra böcker lästes, med störst behållning Zlatanboken.... men den kräver sitt eget inlägg....
För några dagar sen tankade jag bilen och råkade slå en blick på bokstället vid kassan.... hm, den layouten väckte något till liv inom mig?
Jag tog den och vände snabbt till baksidan, återigen med hjärtklappning och ytlig andning.... jovisst!
Del 2 ....
Sen började historien igen om denna djupt störda kvinna (vad jag vet till dags datum) och hennes historia /historier. Skildringarna är djupa utan att bli för långa, både vad gäller personer och miljöer. Spekulationerna sätts igång, man får små små ledtrådar, bara tillräckligt för att gäcka den egna fantasin utan att bli för tydlig och självklar. Ja, jag kan inte avsölja mer mina vänner. Skillnaden med nummer 2 är att jag visste från början att det kommer en 3:a, och det redan i Maj 2012.
Kan bara BE er alla, att läsa dessa böcker om ni vill dras med in i de mest hiskeliga berättelser, fasansfulla skildringar om vad som kan hända med våra medmännsikor om de utsätts för grymheter i barndomen... Jag bävar inför uppslutningen i Maj!
Ha en bra kväll/
Freudinnan
Vid en första snabbglimt på baksidan tänker man "jaja, en deckare" en dussinbok i den genren som egentligen inte tilltalar mig något nämnvärt. Men det skulle vara en psykologisk vinkling så Why Not tänkte jag och slog mig ner i förtältet helt ovetandes om vilken värld jag slungades in i... Redan efter ca 20 sidor var jag helt uppslukad. Sträckläste utan stopp, men döm om min förvåning när boken slutade med värsta Cliffhangern!!! Va f-n, är det här? Helt panikslagen, med hjärtkalppning och ytlig andning, vände jag på boken och läste baksidan mer detaljerat.... det var del 1 på en tänkt triologi!!! Hujedamig, hur skulle jag tåla mig???
Hösten gick, andra böcker lästes, med störst behållning Zlatanboken.... men den kräver sitt eget inlägg....
För några dagar sen tankade jag bilen och råkade slå en blick på bokstället vid kassan.... hm, den layouten väckte något till liv inom mig?
Jag tog den och vände snabbt till baksidan, återigen med hjärtklappning och ytlig andning.... jovisst!
Del 2 ....
Sen började historien igen om denna djupt störda kvinna (vad jag vet till dags datum) och hennes historia /historier. Skildringarna är djupa utan att bli för långa, både vad gäller personer och miljöer. Spekulationerna sätts igång, man får små små ledtrådar, bara tillräckligt för att gäcka den egna fantasin utan att bli för tydlig och självklar. Ja, jag kan inte avsölja mer mina vänner. Skillnaden med nummer 2 är att jag visste från början att det kommer en 3:a, och det redan i Maj 2012.
Kan bara BE er alla, att läsa dessa böcker om ni vill dras med in i de mest hiskeliga berättelser, fasansfulla skildringar om vad som kan hända med våra medmännsikor om de utsätts för grymheter i barndomen... Jag bävar inför uppslutningen i Maj!
Ha en bra kväll/
Freudinnan
1 oktober 2011
Jag är på
Alla höstens bokklubbsböcker beställda - check!
Spanienresan bokad - check!
Nu mina kära damer ska det bli "läsa av"!
Spanienresan bokad - check!
Nu mina kära damer ska det bli "läsa av"!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)