Kan tipsa om en underbar liten bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Karin Brunk Holmqvist är utbildad socionom och arbetade som detta innan hennes författande tog överhanden. Av hennes människoporträtt att döma tror jag mig kunna ana en stor varm respekt för människan som säkert hjälpte henne i hennes tidigare yrke. Kanske träffade hon Österleningar som Arthur och Disa då? Kanske har hon samlat ihop en bunt med knorkiga, egna, härliga människor som hon sen har som inspiration för sina livsporträtt? Kanske samlar hon på människor? Jag får en bild av henne smygandes runt med ett block i högsta hugg, pressandes mot väggar, kravlandes i häckar och hukandes bakom bilar - allt för att få en glimt av en mening, en relation eller ett gräl som hon kan använda. Så nästa gång du är på Österlen ska du kanske sänka rösten på cafeét om du ser en gråhårig dam med glasögon och Marimekko-klänning luta sig lite närmre ditt bord, annars kanske det är dig hon skriver om nästa gång...
/EllaHenrietta
22 oktober 2010
Finns inte på kartan
Jag har läst Carin Hjulströms bok "Finns inte på kartan".
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Våtmarker
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
19 oktober 2010
FreudInnan har ordet!
Våtmarker!
Ja, nu är boken diskuterad och jag hoppas Britta klistrar in den recension som skrevs inför diskussionen. En fråga jag ställde på diskussionen var om man skulle låta flickor vi kände, nära och kära från ca 16 år, läsa boken. Nu när vi läst den. Åsikterna var delade. Ja var en del övertygade om, andra sa Nej. Någon sa efter en stunds funderande att Kanske. Roligt var också en fundering om man skulle låta en tonårsgrabb läsa den. Den är ju gränsöverskridande om än inte en käftsmäll mot de rakade, vaxade och fixade tjejerna såsom baksidetexten lovade. Gränsöverskridande i bemärkelsen att den är naken, brutal i sina beskrivningar om vad huvudpersonen (HP) gör med sin kropps "rester". En fundering från en i gruppen var att HP kanske inte kan lämna något kvar, eller till slumpen, av sig själv. Kan det vara så? Samtidigt så säger HP i ett stycke att hon måste "ut med allt - annars får man cancer". Men kanske ligger det något i vad som sades i diskussionen. Lämna kvar - är det samma sak som att överge? Vet inte? Kanske? Flickan jag tänker på att låta läsa den kommer troligtvis chockas, äcklas; och allt annat möjligt. Eller inte? En i diskussionen hade kloka funderingar om hur dottern på 23 troligen skulle reagera. Inte var det på samma saker som vi hade fastnat för, eller chockats över. Det är en tänkvärd tanke. Är vi så drivna av vår "generations syn" på saker? Jag tänker på kvinnokroppen, sexualitet, språkbruk och relationer. Vad vill författaren egentligen? Vi blev inte helt på det klara över det.
Slutet, ja slutet.... vad hände? Ofärdigt? Avbrutet? Enkelt? Medvetet?
Vad tänker ni andra?
Ja, nu är boken diskuterad och jag hoppas Britta klistrar in den recension som skrevs inför diskussionen. En fråga jag ställde på diskussionen var om man skulle låta flickor vi kände, nära och kära från ca 16 år, läsa boken. Nu när vi läst den. Åsikterna var delade. Ja var en del övertygade om, andra sa Nej. Någon sa efter en stunds funderande att Kanske. Roligt var också en fundering om man skulle låta en tonårsgrabb läsa den. Den är ju gränsöverskridande om än inte en käftsmäll mot de rakade, vaxade och fixade tjejerna såsom baksidetexten lovade. Gränsöverskridande i bemärkelsen att den är naken, brutal i sina beskrivningar om vad huvudpersonen (HP) gör med sin kropps "rester". En fundering från en i gruppen var att HP kanske inte kan lämna något kvar, eller till slumpen, av sig själv. Kan det vara så? Samtidigt så säger HP i ett stycke att hon måste "ut med allt - annars får man cancer". Men kanske ligger det något i vad som sades i diskussionen. Lämna kvar - är det samma sak som att överge? Vet inte? Kanske? Flickan jag tänker på att låta läsa den kommer troligtvis chockas, äcklas; och allt annat möjligt. Eller inte? En i diskussionen hade kloka funderingar om hur dottern på 23 troligen skulle reagera. Inte var det på samma saker som vi hade fastnat för, eller chockats över. Det är en tänkvärd tanke. Är vi så drivna av vår "generations syn" på saker? Jag tänker på kvinnokroppen, sexualitet, språkbruk och relationer. Vad vill författaren egentligen? Vi blev inte helt på det klara över det.
Slutet, ja slutet.... vad hände? Ofärdigt? Avbrutet? Enkelt? Medvetet?
Vad tänker ni andra?
Augustpriset på gång
Läste som snabbast att en bok som heter "Resa i Sharialand: ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien" skriven av Tina Thunander var nominerad. Eftersom vi talade om kvinnoporträtt från andra delar av världen sist, bland annat Dilsa Demirbag - Stens bok "Stamtavlor", blev jag lite nyfiken. Hrm, så lite tid, så många böcker... Hörde av beläst vän att "Stamtavlor" inte levde upp till just hennes förväntningar, så det blir kanske till att investera 143 friska kronor på Bokus. Men först ska "Baby Jane" och "Hungerspelen"-trilogin avverkas.
Har ni också fyra-fem olika böcker på gång samtidigt? Jag vet inte om det är ett tecken på simultankapacitet, vetgirighet och engagemang eller bara splittrat, veligt och dumt. Nåväl, så är jag. / Gunlög
17 oktober 2010
FreudInnan har ordet!
There´s no time like the present...
Fick höra idag på dagens bokträff att "jag kan starta en blogg på 5 minuter" hahaha var min kommentar men tydligen så kans det göras och har så nu gjorts! Vem är då jag som inte ska hänga på och vara med? Jag har väl massor att bidra med, bra som jag är, på mycket, eller? Böcker har jag läst länge, närmare bestämt 35 år. Åsikter är också något jag har haft, ännu längre. Så frågan är "varför inte utöva dessa båda i samverkan"? Ah va fan, jag testar. Men inte nu för nu har jag inte tid, men snart. Ska bara först!
Fick höra idag på dagens bokträff att "jag kan starta en blogg på 5 minuter" hahaha var min kommentar men tydligen så kans det göras och har så nu gjorts! Vem är då jag som inte ska hänga på och vara med? Jag har väl massor att bidra med, bra som jag är, på mycket, eller? Böcker har jag läst länge, närmare bestämt 35 år. Åsikter är också något jag har haft, ännu längre. Så frågan är "varför inte utöva dessa båda i samverkan"? Ah va fan, jag testar. Men inte nu för nu har jag inte tid, men snart. Ska bara först!
LeaZea funderar
....på hur mycket tid hon kommer att vara här på bloggen...för det finns ju hur MYCKET SOM HELST att skriva om! Kommer hon att hinna med arbetet? Familjen? After work? Troligen inte.Men det gör inget, allt det där är trivialia - det är ju MIMEA som gäller!
The birth of a new blog!
Nyss hemkomna ifrån härligt bokprat på lokal, sätter vi nu den sista idén i rullning.
Nu är den här, världen!
Bokbloggen to die for.
"You can check out anytime you like - but you can never leave..."
Nu är den här, världen!
Bokbloggen to die for.
"You can check out anytime you like - but you can never leave..."
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)