Detta är inget specifikt bokinlägg men något som har fångat mina tankar den senaste tiden. Barn, unga som vuxna har sällan en okomplicerad relation till sin pappa. I flertalet böcker jag tänker på såsom; Min Kamp och Stenhimlen är bara de jag läst nu de senaste veckorna och det finns många, många fler, är det ett aktuellt tema: Faderskärleken!
Vad är det som komplicerar den? Vad är det som gör att det sällan blir, om inte bra, så Good Enough? Varför kan just den relationen påverka så mycket som den gör? Tänker jag på flera av mina vänners relationer till sina pappor så är det något som är komplext. Det är inte friktionsfria relationer. Jag vet att detsamma kan skrivas om mammarelationen men nu är det papporna som jag vill ägna några rader. Raderna kommer att vara osorterade, utan röd tråd bara för att det är så relationerna verkar vara för så många. Jag tror, utan att egentligen ha "räknat" efter, att jag har fler vänner med komplicerade relationer och ambivalenta känslor inför sina pappor än vad jag har vänner som inte har det. Innebär det att jag har ett visst urval av vänner? Skulle inte tro det.
Förklaringsmodeller som poppar upp är
generationsaspekten - våra pappor tillhör, mer eller mindre, samma generation och det är den uppfostran de har fått som skapat denna osäkra hållning många har till sin pappa?
Klassaspekten - är det så att de flesta av barnen i det här sammanhanget har "gått förbi" sin pappa i klassresan och det är det som påverkar relationen?
Feminismens framfart - är det så stor skillnad på de män som är pappor till våra egna barn och när vi ser skillnaden i hur de relaterar till skillnad från hur vi upplever att våra egna pappor var? (jobbig mening...)
Jag har inget svar och troligen ingen annan heller.
Går jag tilbaka till litteraturens exempel så är många av de exempel där extrema förhållande där barn verkligen far illa, kylan och bristen på empati är rådande. Aldrig att det ges någon bekräftelse på att barnen är älskade och/eller önskade. Men det är inte enbart ytterliggheter som påverkar och sätter spår.
Ibland kanske de största avvarterna i papparelationer är lättare att få distans till? Man kan utan större svårighet identifiera att det man varit med om är så fel, fruktansvärt och onormalt att det i sig blir en helande tanke. Om inte i stunden, men när man betraktar det med vuxna ögon, och då kanske med lite hjälp? Det var inget fel på mig, varken min person eller det jag gjorde, det var pappan som var störd, fel ute, onormal.
Men när det inte rör sig om de stora, fruktansvärda, onämnbara övergreppen? Utan bara helt odramtiska saker såsom; att inte vara intresserad av vad ens barn gör, intresserar sig för, drömmer om, är rädd för, tycker och tänker om olika saker? När man inte kan komma ihåg någon händelse eller situation där man kände sig uppskattad, älskad, efterfrågad eller accepterad? Man går omkring och är helt ovetandes om ens pappa är stolt över en? Eller om han ens tycker att man är en bra, rolig, klok, spännande, kreativ person?
Man förutsätter att en förälder älskar sitt barn? Det är väl det mest rimliga? Eller hur? Det ingår i grundpaketet? Så är det ju såklart? Och jag utgår från i mitt tänk att papporna är välfungerande, röstande, lagliga skattebetalande pappor. Inget konstigt alls ur ett samhälleligt perspektiv!
Men vilka tecken på faderskärlek ser vi? Som vuxna barn till våra ännu mer vuxna föräldrar? Finns tecknena där men vi ser dem inte? Läser vi signalerna fel? Borde vi göra något mer eller annorlunda för att känna oss tryggare i att de uppskattar oss - som personer. Human Being och inte Human Doing?
Är det så att vi vuxna barn är för fega för att fråga våra föräldrar rakt ut?
- Älskar du mig?
- Tycker du om mig som person?
- Vad tycker du om hos mig?
Bara jag skriver det här så fylls jag med en blandad känsla av skräck och galenskap. Vad hade man satt igång för mekanismer och reaktioner om man helt oförhappandes (härligt ord förresten) hade ställt dessa frågor över en söndagsfika till sin pappa? Jag kan bara spekulera...
För en del år sedan var jag på en tillställning där alla hade ställt lite frågor till en viss person. En fråga som ställdes var:
"Om du fick ställa vilken fråga du ville till vem som helst - till vem och vad hade du frågat?"
En stor och svindlande fråga men svaret ännu större:
Den fria frågan hade ställts till personens pappa!
Jag är stolt över att den personen är min tuffa vän, som vågar tänka obekväma och jobbiga saker, som inte bara accepterar tingens varande utan arbetar fram ett alldeles eget förhållningssätt kring detta för att det inte ska gå obemärkt förbi i personens egen strävan efter personlig utveckling!
Viva la Reflectioné !
