Eftersom Bitterfittan lästes med stort engagemang (och bultande hjärta min vana trogen...) så var det en självklarhet att Svelands andra roman Att Springa också skulle läsas. Jag hade inte hört så mycket om den tidigare, och hade ingen aning om vad denna bok skulle behandla. Så förra lördagen började jag och efter redan ca 30-40 sidor så insåg jag att det var en bok som skulle röra om, uppröra och omskaka mig. Vet inte riktigt varför men även denna bok tangerar temat från mitt förra inlägg. Faderskärleken.
Denna bok ger från början ingen tydlig känsla om vad som komma skall, det är mer en förnimmelse om något som ligger och lurar under ytan, känslan förföljer en även i de glada partierna. Man väntar på något obehagligt, obestämbart fruktansvärt. Jag skriver inte mer, ni får läsa själv.
Parallellhistorien är också hemsk men inte så omskakande i sin grundval utan mer en KÄFTSMÄLL på vårt välfärdssamhälle. Jag/man är ganska invaggad i hur samhället ska fungera och förväntas agera när något hemskt drabbar någon nära, barn såväl som vuxen. Men när sanningen drabbar en, att så inte är fallet, så står man ganska handfallen och villrådig. Insikten om att det finns andra outtalade makter som kan påverka och styra tingens ordning blir förbluffande stark och efterlämnar en bitter smak i munnen.
För er som tänker läsa boken menar jag vad som drabbar mamma Annika när hon försöker hjälpa flickan Julia i sin förtvivlade kamp att komma ifrån sitt "fängelse". Det är ruggigt, obehagligt och man känner sig vingklippt. Hade det varit en sann historia så hade man väntat på Janne Josefsson, att han skulle komma ridande på en vit häst och ställa patriarket inför rätta. Flytta på tunga berg (räcker inte med stenar här...), öppna igenmurade dörrar osv osv. Ni förstår min önskan?
När ska saker komma upp till ytan? När ska systemet fungera så att det verkligen skyddar dem som blir utsatta? När ska den tekniska bevisningen komma EFTER den faktiska upplevelsen och inte tvärtom? När ska ett NEJ få vara ett NEJ utan att bli ifrågasatt eller nyanserat?
Min nästa bok måste bli en "feelgood" bok annars blir det för mörkt och dystert i mitt hjärta.
Förslag någon?
/ Freudinnan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar