Underbar träff sist kära ni: fantastisk mat, otrolig utsikt men framförallt extremt exklusivt och upphöjt samkväm. Inte nog med detta. Dagen efter kommer en vass kommentar på ett socialt forum om betydelsen av Kakuros namn. Jag kan inte bli annat än glad. Glad över att någon tar sig tid att tänka en elegant uttänjd tanke, tar reda på information och dessutom dela med sig. Ahh! Detta kommer jag att ha med mig i "Spill". Vidare har även jag stannat upp ett par gånger och betraktat människor som annars gått mig förbi. Tänk om jag missat en Reneé! Vad ser egentligen andra då de betraktar mig? En osminkad åldrande tjockis med odefinierbar klädstil och ambivalent frisyr? Eller en kvinna i sina bästa år med nyfikenhet i blick?
Ja, det tål att tänkas på. Min käre man fyller år idag och denna enda vecka på året är vi lika gamla, eftersom jag fyller år nästa torsdag. Det känns inte viktigt längre. Häromdagen fick jag tänka efter hur mycket det var jag egentligen skulle fylla, och det råkade vara ett år mindre än jag trodde. Häpp!
24 mars 2011
10 mars 2011
Vintern är tid för sömn
Läser just nu "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery. Har bara kommit till sidan 156 men upplever att det är nu det börjar hända saker i boken. Hit har det varit upplägg, inledning, förberedelse.
Vår heroine nr 1 - om än väldigt motvilligt - Renée Michel - arbetar som portvakt i ett fashionabelt hus i Paris. Hon är ovanligt ful och ovanligt intelligent. Hon har beslutat sig för att spela rollen som förväntas av en portvakterska; surmulen, avogt tjänstvillig, strävsam och intellektuellt svagsint. Detta gör hon med rökridåer och finess för att få vara i fred med sitt liv som utspellas i portvaktsbostadens inre rum och består av kulturellt högfrosseri i filmens, litteraturens och gastronomins värld.
Heroine nr 2 är Paloma Josse 12 år. Paloma är ovanligt intelligent och har beslutat sig för att ta sitt liv på sin 13 års dag eftersom människorna är idioter och livet är absurt så till vida att livet redan ligger utstakat och färdigt. Paloma döljer sin intelligens för att få vara ifred. Innan hon tar sitt liv med moderns sömntabletter ska hon försöka tänka och skriva ner så många djupa tankar som möjligt och de ska formuleras i form av en hokku; en tre versrader lång japansk dikt. För att kunna läsa sin favoritmanga på originalspråket håller Paloma på att lära sig japanska.
Ett dödsfall i huset gör att det blir en ovanlig inflyttning; Kakuro Ozu en japan med två katter som heter Kitty och Levin efter huvudpersonerna i Tolstoys Anna Karenina. Sedemera en av Madame Michels favoritböcker. Monsieur Ozu är misstänksam och tror inte på Madame Michels "idiotfasad" och nämner detta vid första mötet med Paloma i husets hiss när det blir klart att hon kan lite japanska.
På återseende med mer kring boken längre fram. Det går inte fort för jag somnar efter bara några sidor på kvällen. Inte för boken i sig utan för tröttheten vintern för med.
Vår heroine nr 1 - om än väldigt motvilligt - Renée Michel - arbetar som portvakt i ett fashionabelt hus i Paris. Hon är ovanligt ful och ovanligt intelligent. Hon har beslutat sig för att spela rollen som förväntas av en portvakterska; surmulen, avogt tjänstvillig, strävsam och intellektuellt svagsint. Detta gör hon med rökridåer och finess för att få vara i fred med sitt liv som utspellas i portvaktsbostadens inre rum och består av kulturellt högfrosseri i filmens, litteraturens och gastronomins värld.
Heroine nr 2 är Paloma Josse 12 år. Paloma är ovanligt intelligent och har beslutat sig för att ta sitt liv på sin 13 års dag eftersom människorna är idioter och livet är absurt så till vida att livet redan ligger utstakat och färdigt. Paloma döljer sin intelligens för att få vara ifred. Innan hon tar sitt liv med moderns sömntabletter ska hon försöka tänka och skriva ner så många djupa tankar som möjligt och de ska formuleras i form av en hokku; en tre versrader lång japansk dikt. För att kunna läsa sin favoritmanga på originalspråket håller Paloma på att lära sig japanska.
Ett dödsfall i huset gör att det blir en ovanlig inflyttning; Kakuro Ozu en japan med två katter som heter Kitty och Levin efter huvudpersonerna i Tolstoys Anna Karenina. Sedemera en av Madame Michels favoritböcker. Monsieur Ozu är misstänksam och tror inte på Madame Michels "idiotfasad" och nämner detta vid första mötet med Paloma i husets hiss när det blir klart att hon kan lite japanska.
På återseende med mer kring boken längre fram. Det går inte fort för jag somnar efter bara några sidor på kvällen. Inte för boken i sig utan för tröttheten vintern för med.
6 november 2010
Ondska - arv eller miljö?
Min man och jag har suttit och diskuterat detta vid ett flertal tillfällen de senaste dagarna. Vi har haft givande och intressanta diskussioner, men vi är långt ifrån överens och vi är nog inte helt övertygade om den åsikt vi valt att argumentera utifrån. Hrm... Kan det vara så att vissa personer föds med ett litet "ondskefrö" som de senare i livet möjligen utecklar om miljön bidrar till det? Eller föds alla goda och formas vissa av sin miljö till att bli onda och göra onda handlingar? Vad är ondska? Är det uppsåt eller den som utsätts för handlingen som avgör?
Att alla människor är kapabla att utföra onda handlingar är jag övertygad om, men jag är inte lika övertygad om att alla skulle kunna bli som Joseph Fritzl, även om de gått i hans fotspår hela livet. Svåra tankar och då har jag ändå bara kommit till ca sidan 50 i Ann Heberleins bok " En liten bok om ondska". Det ska bli mycket spännande att träffas senare.
Jag pratade om Sofi Oksanen för en tid sedan och läste nyligen ut hennes "Baby Jane". Jag tyckte att den var en klaustofobisk inblick i hur en ung tilltufsad kvinna försöker hantera sitt liv. Jag fick bilder från filmen, med samma titel och med Bette Davies i huvudrollen, i skallen och minnen av krypande obehag kom över mig. Var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? Att kväva och förminska någon genom att aldrig tillåta den att testa sina gränser och vidga sina vyer på egen hand... Hälsningar Gunlög
Att alla människor är kapabla att utföra onda handlingar är jag övertygad om, men jag är inte lika övertygad om att alla skulle kunna bli som Joseph Fritzl, även om de gått i hans fotspår hela livet. Svåra tankar och då har jag ändå bara kommit till ca sidan 50 i Ann Heberleins bok " En liten bok om ondska". Det ska bli mycket spännande att träffas senare.
Jag pratade om Sofi Oksanen för en tid sedan och läste nyligen ut hennes "Baby Jane". Jag tyckte att den var en klaustofobisk inblick i hur en ung tilltufsad kvinna försöker hantera sitt liv. Jag fick bilder från filmen, med samma titel och med Bette Davies i huvudrollen, i skallen och minnen av krypande obehag kom över mig. Var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? Att kväva och förminska någon genom att aldrig tillåta den att testa sina gränser och vidga sina vyer på egen hand... Hälsningar Gunlög
1 november 2010
Zea: hur många..
...böcker hade jag hunnit läsa idag?
Ibland roar jag mig med att räkna ut hur mycket något kostar i öl (köpta på lokal,då), som t ex en konsertbiljett; kostar ca 8 öl. En dag i Köpenhamn; ca 20 öl. Men då ingår öl, och som begrepp kan det då bli förvirrat. Men iallafall. En Billybokhylla; 3 öl kanske 4? (eller har Billy blivit ännu billigare?). En ny vinterjacka; 12 öl. Sen kan man ju då roa sig ytterligare och jämföra behållning/utfall/resultat. Ofta vinner öl, faktiskt. Jag menar; en ny Mercedes; det blir en ofantlig massa öl! Öl, som ger massa mer underhållningsvärde, minnen och möjliga nya vänner, och man kan ju ändå inte köra hem från krogen....
Så idag på jobbet stod jag där framför min blippande dataskärm och tänkte mest på att jag ville hem o läsa Sven Eric Liedmans "Ett oändligt äventyr" och då, som distraktion, började jag göra en sökning på internet efter "Bildningsresan" av Alsheimer, för den var slut på AdLibris sist jag kolla och så tänkte jag på hur mycket bättre det hade varit om jag hade läst istället för att jobba..och då slog det mig! Man borde ju kunna mäta tid i bokenheter, på samma sätt som man mäter pengavärde i öl!
Som idag då; jag borde ha hunnit läsa minst 2-3 kapitel av Liedman, kanske en hela Läckberg och ev en o annan artikel i National Geographic. Istället stod jag och "knöt scheman till anställning" i 10 timmar - vilket hjärnsläpp, va?? Förra veckan sov jag mest; även om jag nu fått influensa kunde jag ju ANSTRÄNGT mig o bytt lite av sömnen mot någon av de tre Elsie Johansson-böckerna som ligger o demonstrerar sin passivitet i bokhyllan. Jajaja, jag vet vad ni tänker nu - okej då; men en Doris Lessing kunde jag ju tagit mig igenom!?
För att inte tänka på förförra veckans 3-timmars personalmöte - jag menar; hur mycket mer värde hade det inte varit om jag lagt de timmarna på "Maps for lost lovers" av Nadeem Aslam, som bara skriker "MEN KOM O LÄS MIG DÅ FÖR BÖVELN!!!" efter mig varje gång jag går förbi den....inte så konstigt..Nadeem har väntat på mig som läsare i över 2 år. Herrejestanes, vad gör jag med min tid??
Samtidigt som jag förslösar mina dyrbara minuter på arbete, sömn, handla mat, köa på IcaPosten, bråka med Resursbank i telefon, tänka ut strategier för att få mina slöa, slappa grannar att förstå hur man sopsorterar (och inte bara släpper soporna på golvet i soprummet), städar mina 65 kvm, rakar mig under armarna, flossar med tandtråd (heter det så, flossa?) och kollar på Blocket efter en bra, billig bil kunde jag ju LÄST. En bok, en artikel, en novell. Läst och fått ett bättre utfall på min investerade tid. Läst och blivit klokare, förståndigare och lycklig.
Tackolov läser jag på bussen; 80 minuter väl investerade varje vardag. Det ni!
(Jasså, vad läser jag nu när jag pendlar? En Mårtensson-deckare. Men den är tråkig, så jag ska läsa fort. För jag måste ju få veta vem som är mördaren, eller hur?)
Ibland roar jag mig med att räkna ut hur mycket något kostar i öl (köpta på lokal,då), som t ex en konsertbiljett; kostar ca 8 öl. En dag i Köpenhamn; ca 20 öl. Men då ingår öl, och som begrepp kan det då bli förvirrat. Men iallafall. En Billybokhylla; 3 öl kanske 4? (eller har Billy blivit ännu billigare?). En ny vinterjacka; 12 öl. Sen kan man ju då roa sig ytterligare och jämföra behållning/utfall/resultat. Ofta vinner öl, faktiskt. Jag menar; en ny Mercedes; det blir en ofantlig massa öl! Öl, som ger massa mer underhållningsvärde, minnen och möjliga nya vänner, och man kan ju ändå inte köra hem från krogen....
Så idag på jobbet stod jag där framför min blippande dataskärm och tänkte mest på att jag ville hem o läsa Sven Eric Liedmans "Ett oändligt äventyr" och då, som distraktion, började jag göra en sökning på internet efter "Bildningsresan" av Alsheimer, för den var slut på AdLibris sist jag kolla och så tänkte jag på hur mycket bättre det hade varit om jag hade läst istället för att jobba..och då slog det mig! Man borde ju kunna mäta tid i bokenheter, på samma sätt som man mäter pengavärde i öl!
Som idag då; jag borde ha hunnit läsa minst 2-3 kapitel av Liedman, kanske en hela Läckberg och ev en o annan artikel i National Geographic. Istället stod jag och "knöt scheman till anställning" i 10 timmar - vilket hjärnsläpp, va?? Förra veckan sov jag mest; även om jag nu fått influensa kunde jag ju ANSTRÄNGT mig o bytt lite av sömnen mot någon av de tre Elsie Johansson-böckerna som ligger o demonstrerar sin passivitet i bokhyllan. Jajaja, jag vet vad ni tänker nu - okej då; men en Doris Lessing kunde jag ju tagit mig igenom!?
För att inte tänka på förförra veckans 3-timmars personalmöte - jag menar; hur mycket mer värde hade det inte varit om jag lagt de timmarna på "Maps for lost lovers" av Nadeem Aslam, som bara skriker "MEN KOM O LÄS MIG DÅ FÖR BÖVELN!!!" efter mig varje gång jag går förbi den....inte så konstigt..Nadeem har väntat på mig som läsare i över 2 år. Herrejestanes, vad gör jag med min tid??
Samtidigt som jag förslösar mina dyrbara minuter på arbete, sömn, handla mat, köa på IcaPosten, bråka med Resursbank i telefon, tänka ut strategier för att få mina slöa, slappa grannar att förstå hur man sopsorterar (och inte bara släpper soporna på golvet i soprummet), städar mina 65 kvm, rakar mig under armarna, flossar med tandtråd (heter det så, flossa?) och kollar på Blocket efter en bra, billig bil kunde jag ju LÄST. En bok, en artikel, en novell. Läst och fått ett bättre utfall på min investerade tid. Läst och blivit klokare, förståndigare och lycklig.
Tackolov läser jag på bussen; 80 minuter väl investerade varje vardag. Det ni!
(Jasså, vad läser jag nu när jag pendlar? En Mårtensson-deckare. Men den är tråkig, så jag ska läsa fort. För jag måste ju få veta vem som är mördaren, eller hur?)
22 oktober 2010
Rosa elefanter
Kan tipsa om en underbar liten bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Karin Brunk Holmqvist är utbildad socionom och arbetade som detta innan hennes författande tog överhanden. Av hennes människoporträtt att döma tror jag mig kunna ana en stor varm respekt för människan som säkert hjälpte henne i hennes tidigare yrke. Kanske träffade hon Österleningar som Arthur och Disa då? Kanske har hon samlat ihop en bunt med knorkiga, egna, härliga människor som hon sen har som inspiration för sina livsporträtt? Kanske samlar hon på människor? Jag får en bild av henne smygandes runt med ett block i högsta hugg, pressandes mot väggar, kravlandes i häckar och hukandes bakom bilar - allt för att få en glimt av en mening, en relation eller ett gräl som hon kan använda. Så nästa gång du är på Österlen ska du kanske sänka rösten på cafeét om du ser en gråhårig dam med glasögon och Marimekko-klänning luta sig lite närmre ditt bord, annars kanske det är dig hon skriver om nästa gång...
/EllaHenrietta
Karin Brunk Holmqvist är utbildad socionom och arbetade som detta innan hennes författande tog överhanden. Av hennes människoporträtt att döma tror jag mig kunna ana en stor varm respekt för människan som säkert hjälpte henne i hennes tidigare yrke. Kanske träffade hon Österleningar som Arthur och Disa då? Kanske har hon samlat ihop en bunt med knorkiga, egna, härliga människor som hon sen har som inspiration för sina livsporträtt? Kanske samlar hon på människor? Jag får en bild av henne smygandes runt med ett block i högsta hugg, pressandes mot väggar, kravlandes i häckar och hukandes bakom bilar - allt för att få en glimt av en mening, en relation eller ett gräl som hon kan använda. Så nästa gång du är på Österlen ska du kanske sänka rösten på cafeét om du ser en gråhårig dam med glasögon och Marimekko-klänning luta sig lite närmre ditt bord, annars kanske det är dig hon skriver om nästa gång...
/EllaHenrietta
Finns inte på kartan
Jag har läst Carin Hjulströms bok "Finns inte på kartan".
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Våtmarker
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)