Gratulationer till Mo Yan som fått Nobelpriset i litteratur!
Se länk för mer info om författaren:
http://www4.svenskaakademien.se/bio_sv.html
Bokus har inga böcker av honom på svenska inne, men Biblioteket kan ha.
Vitlöksballaderna låter spännande tycker jag.
11 oktober 2012
20 mars 2012
ALMA-priset
ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne gick idag till:
Guus Kuijer
http://www.livecast.se/alma/2012/live2/
Guus Kuijer
http://www.livecast.se/alma/2012/live2/
25 februari 2012
Att springa...
Ja, så har ännu en bok lästs färdig. Denna gång är det Maria Svelands" Att Springa"
Eftersom Bitterfittan lästes med stort engagemang (och bultande hjärta min vana trogen...) så var det en självklarhet att Svelands andra roman Att Springa också skulle läsas. Jag hade inte hört så mycket om den tidigare, och hade ingen aning om vad denna bok skulle behandla. Så förra lördagen började jag och efter redan ca 30-40 sidor så insåg jag att det var en bok som skulle röra om, uppröra och omskaka mig. Vet inte riktigt varför men även denna bok tangerar temat från mitt förra inlägg. Faderskärleken.
Denna bok ger från början ingen tydlig känsla om vad som komma skall, det är mer en förnimmelse om något som ligger och lurar under ytan, känslan förföljer en även i de glada partierna. Man väntar på något obehagligt, obestämbart fruktansvärt. Jag skriver inte mer, ni får läsa själv.
Parallellhistorien är också hemsk men inte så omskakande i sin grundval utan mer en KÄFTSMÄLL på vårt välfärdssamhälle. Jag/man är ganska invaggad i hur samhället ska fungera och förväntas agera när något hemskt drabbar någon nära, barn såväl som vuxen. Men när sanningen drabbar en, att så inte är fallet, så står man ganska handfallen och villrådig. Insikten om att det finns andra outtalade makter som kan påverka och styra tingens ordning blir förbluffande stark och efterlämnar en bitter smak i munnen.
För er som tänker läsa boken menar jag vad som drabbar mamma Annika när hon försöker hjälpa flickan Julia i sin förtvivlade kamp att komma ifrån sitt "fängelse". Det är ruggigt, obehagligt och man känner sig vingklippt. Hade det varit en sann historia så hade man väntat på Janne Josefsson, att han skulle komma ridande på en vit häst och ställa patriarket inför rätta. Flytta på tunga berg (räcker inte med stenar här...), öppna igenmurade dörrar osv osv. Ni förstår min önskan?
När ska saker komma upp till ytan? När ska systemet fungera så att det verkligen skyddar dem som blir utsatta? När ska den tekniska bevisningen komma EFTER den faktiska upplevelsen och inte tvärtom? När ska ett NEJ få vara ett NEJ utan att bli ifrågasatt eller nyanserat?
Min nästa bok måste bli en "feelgood" bok annars blir det för mörkt och dystert i mitt hjärta.
Förslag någon?
/ Freudinnan
Eftersom Bitterfittan lästes med stort engagemang (och bultande hjärta min vana trogen...) så var det en självklarhet att Svelands andra roman Att Springa också skulle läsas. Jag hade inte hört så mycket om den tidigare, och hade ingen aning om vad denna bok skulle behandla. Så förra lördagen började jag och efter redan ca 30-40 sidor så insåg jag att det var en bok som skulle röra om, uppröra och omskaka mig. Vet inte riktigt varför men även denna bok tangerar temat från mitt förra inlägg. Faderskärleken.
Denna bok ger från början ingen tydlig känsla om vad som komma skall, det är mer en förnimmelse om något som ligger och lurar under ytan, känslan förföljer en även i de glada partierna. Man väntar på något obehagligt, obestämbart fruktansvärt. Jag skriver inte mer, ni får läsa själv.
Parallellhistorien är också hemsk men inte så omskakande i sin grundval utan mer en KÄFTSMÄLL på vårt välfärdssamhälle. Jag/man är ganska invaggad i hur samhället ska fungera och förväntas agera när något hemskt drabbar någon nära, barn såväl som vuxen. Men när sanningen drabbar en, att så inte är fallet, så står man ganska handfallen och villrådig. Insikten om att det finns andra outtalade makter som kan påverka och styra tingens ordning blir förbluffande stark och efterlämnar en bitter smak i munnen.
För er som tänker läsa boken menar jag vad som drabbar mamma Annika när hon försöker hjälpa flickan Julia i sin förtvivlade kamp att komma ifrån sitt "fängelse". Det är ruggigt, obehagligt och man känner sig vingklippt. Hade det varit en sann historia så hade man väntat på Janne Josefsson, att han skulle komma ridande på en vit häst och ställa patriarket inför rätta. Flytta på tunga berg (räcker inte med stenar här...), öppna igenmurade dörrar osv osv. Ni förstår min önskan?
När ska saker komma upp till ytan? När ska systemet fungera så att det verkligen skyddar dem som blir utsatta? När ska den tekniska bevisningen komma EFTER den faktiska upplevelsen och inte tvärtom? När ska ett NEJ få vara ett NEJ utan att bli ifrågasatt eller nyanserat?
Min nästa bok måste bli en "feelgood" bok annars blir det för mörkt och dystert i mitt hjärta.
Förslag någon?
/ Freudinnan
21 februari 2012
En faders kärlek är sällan okomplicerad
Detta är inget specifikt bokinlägg men något som har fångat mina tankar den senaste tiden. Barn, unga som vuxna har sällan en okomplicerad relation till sin pappa. I flertalet böcker jag tänker på såsom; Min Kamp och Stenhimlen är bara de jag läst nu de senaste veckorna och det finns många, många fler, är det ett aktuellt tema: Faderskärleken!
Vad är det som komplicerar den? Vad är det som gör att det sällan blir, om inte bra, så Good Enough? Varför kan just den relationen påverka så mycket som den gör? Tänker jag på flera av mina vänners relationer till sina pappor så är det något som är komplext. Det är inte friktionsfria relationer. Jag vet att detsamma kan skrivas om mammarelationen men nu är det papporna som jag vill ägna några rader. Raderna kommer att vara osorterade, utan röd tråd bara för att det är så relationerna verkar vara för så många. Jag tror, utan att egentligen ha "räknat" efter, att jag har fler vänner med komplicerade relationer och ambivalenta känslor inför sina pappor än vad jag har vänner som inte har det. Innebär det att jag har ett visst urval av vänner? Skulle inte tro det.
Förklaringsmodeller som poppar upp är generationsaspekten - våra pappor tillhör, mer eller mindre, samma generation och det är den uppfostran de har fått som skapat denna osäkra hållning många har till sin pappa?
Klassaspekten - är det så att de flesta av barnen i det här sammanhanget har "gått förbi" sin pappa i klassresan och det är det som påverkar relationen?
Feminismens framfart - är det så stor skillnad på de män som är pappor till våra egna barn och när vi ser skillnaden i hur de relaterar till skillnad från hur vi upplever att våra egna pappor var? (jobbig mening...)
Jag har inget svar och troligen ingen annan heller.
Går jag tilbaka till litteraturens exempel så är många av de exempel där extrema förhållande där barn verkligen far illa, kylan och bristen på empati är rådande. Aldrig att det ges någon bekräftelse på att barnen är älskade och/eller önskade. Men det är inte enbart ytterliggheter som påverkar och sätter spår.
Ibland kanske de största avvarterna i papparelationer är lättare att få distans till? Man kan utan större svårighet identifiera att det man varit med om är så fel, fruktansvärt och onormalt att det i sig blir en helande tanke. Om inte i stunden, men när man betraktar det med vuxna ögon, och då kanske med lite hjälp? Det var inget fel på mig, varken min person eller det jag gjorde, det var pappan som var störd, fel ute, onormal.
Men när det inte rör sig om de stora, fruktansvärda, onämnbara övergreppen? Utan bara helt odramtiska saker såsom; att inte vara intresserad av vad ens barn gör, intresserar sig för, drömmer om, är rädd för, tycker och tänker om olika saker? När man inte kan komma ihåg någon händelse eller situation där man kände sig uppskattad, älskad, efterfrågad eller accepterad? Man går omkring och är helt ovetandes om ens pappa är stolt över en? Eller om han ens tycker att man är en bra, rolig, klok, spännande, kreativ person?
Man förutsätter att en förälder älskar sitt barn? Det är väl det mest rimliga? Eller hur? Det ingår i grundpaketet? Så är det ju såklart? Och jag utgår från i mitt tänk att papporna är välfungerande, röstande, lagliga skattebetalande pappor. Inget konstigt alls ur ett samhälleligt perspektiv!
Men vilka tecken på faderskärlek ser vi? Som vuxna barn till våra ännu mer vuxna föräldrar? Finns tecknena där men vi ser dem inte? Läser vi signalerna fel? Borde vi göra något mer eller annorlunda för att känna oss tryggare i att de uppskattar oss - som personer. Human Being och inte Human Doing?
Är det så att vi vuxna barn är för fega för att fråga våra föräldrar rakt ut?
- Älskar du mig?
- Tycker du om mig som person?
- Vad tycker du om hos mig?
Bara jag skriver det här så fylls jag med en blandad känsla av skräck och galenskap. Vad hade man satt igång för mekanismer och reaktioner om man helt oförhappandes (härligt ord förresten) hade ställt dessa frågor över en söndagsfika till sin pappa? Jag kan bara spekulera...
För en del år sedan var jag på en tillställning där alla hade ställt lite frågor till en viss person. En fråga som ställdes var:
"Om du fick ställa vilken fråga du ville till vem som helst - till vem och vad hade du frågat?"
En stor och svindlande fråga men svaret ännu större:
Den fria frågan hade ställts till personens pappa!
Jag är stolt över att den personen är min tuffa vän, som vågar tänka obekväma och jobbiga saker, som inte bara accepterar tingens varande utan arbetar fram ett alldeles eget förhållningssätt kring detta för att det inte ska gå obemärkt förbi i personens egen strävan efter personlig utveckling!
Viva la Reflectioné !
Vad är det som komplicerar den? Vad är det som gör att det sällan blir, om inte bra, så Good Enough? Varför kan just den relationen påverka så mycket som den gör? Tänker jag på flera av mina vänners relationer till sina pappor så är det något som är komplext. Det är inte friktionsfria relationer. Jag vet att detsamma kan skrivas om mammarelationen men nu är det papporna som jag vill ägna några rader. Raderna kommer att vara osorterade, utan röd tråd bara för att det är så relationerna verkar vara för så många. Jag tror, utan att egentligen ha "räknat" efter, att jag har fler vänner med komplicerade relationer och ambivalenta känslor inför sina pappor än vad jag har vänner som inte har det. Innebär det att jag har ett visst urval av vänner? Skulle inte tro det.
Förklaringsmodeller som poppar upp är generationsaspekten - våra pappor tillhör, mer eller mindre, samma generation och det är den uppfostran de har fått som skapat denna osäkra hållning många har till sin pappa?
Klassaspekten - är det så att de flesta av barnen i det här sammanhanget har "gått förbi" sin pappa i klassresan och det är det som påverkar relationen?
Feminismens framfart - är det så stor skillnad på de män som är pappor till våra egna barn och när vi ser skillnaden i hur de relaterar till skillnad från hur vi upplever att våra egna pappor var? (jobbig mening...)
Jag har inget svar och troligen ingen annan heller.
Går jag tilbaka till litteraturens exempel så är många av de exempel där extrema förhållande där barn verkligen far illa, kylan och bristen på empati är rådande. Aldrig att det ges någon bekräftelse på att barnen är älskade och/eller önskade. Men det är inte enbart ytterliggheter som påverkar och sätter spår.
Ibland kanske de största avvarterna i papparelationer är lättare att få distans till? Man kan utan större svårighet identifiera att det man varit med om är så fel, fruktansvärt och onormalt att det i sig blir en helande tanke. Om inte i stunden, men när man betraktar det med vuxna ögon, och då kanske med lite hjälp? Det var inget fel på mig, varken min person eller det jag gjorde, det var pappan som var störd, fel ute, onormal.
Men när det inte rör sig om de stora, fruktansvärda, onämnbara övergreppen? Utan bara helt odramtiska saker såsom; att inte vara intresserad av vad ens barn gör, intresserar sig för, drömmer om, är rädd för, tycker och tänker om olika saker? När man inte kan komma ihåg någon händelse eller situation där man kände sig uppskattad, älskad, efterfrågad eller accepterad? Man går omkring och är helt ovetandes om ens pappa är stolt över en? Eller om han ens tycker att man är en bra, rolig, klok, spännande, kreativ person?
Man förutsätter att en förälder älskar sitt barn? Det är väl det mest rimliga? Eller hur? Det ingår i grundpaketet? Så är det ju såklart? Och jag utgår från i mitt tänk att papporna är välfungerande, röstande, lagliga skattebetalande pappor. Inget konstigt alls ur ett samhälleligt perspektiv!
Men vilka tecken på faderskärlek ser vi? Som vuxna barn till våra ännu mer vuxna föräldrar? Finns tecknena där men vi ser dem inte? Läser vi signalerna fel? Borde vi göra något mer eller annorlunda för att känna oss tryggare i att de uppskattar oss - som personer. Human Being och inte Human Doing?
Är det så att vi vuxna barn är för fega för att fråga våra föräldrar rakt ut?
- Älskar du mig?
- Tycker du om mig som person?
- Vad tycker du om hos mig?
Bara jag skriver det här så fylls jag med en blandad känsla av skräck och galenskap. Vad hade man satt igång för mekanismer och reaktioner om man helt oförhappandes (härligt ord förresten) hade ställt dessa frågor över en söndagsfika till sin pappa? Jag kan bara spekulera...
För en del år sedan var jag på en tillställning där alla hade ställt lite frågor till en viss person. En fråga som ställdes var:
"Om du fick ställa vilken fråga du ville till vem som helst - till vem och vad hade du frågat?"
En stor och svindlande fråga men svaret ännu större:
Den fria frågan hade ställts till personens pappa!
Jag är stolt över att den personen är min tuffa vän, som vågar tänka obekväma och jobbiga saker, som inte bara accepterar tingens varande utan arbetar fram ett alldeles eget förhållningssätt kring detta för att det inte ska gå obemärkt förbi i personens egen strävan efter personlig utveckling!
Viva la Reflectioné !
Stenhimlen
Hittade denna bok på "bokbordet" på jobb, vilket i sig är en mycket bra idé, man tar med en bok man läst och tar en ny. Jag lämnade Vi, de drunknade och tog just STENHIMLEN.
Följande text är hämtad från Bokus:
Erna är 34 år och okysst. En dag ropar hon in en låda med hembygdsböcker på auktionen efter rektor Påhlsson. Den öppnar nya dörrar. I fantasin och i verkligheten.
Erna Henningsson är klipsk, konstnärligt begåvad och har ett hjärta av guld. Hon bor kvar hemma på gården på Österlen och hennes stränga pappa underlättar inte direkt livet för Erna och hennes mamma.
I sitt auktionsfynd med hembygdsföreningens gamla årsböcker hittar hon ett brev. Det är ett innerligt kärleksbrev till framlidne rektor Egon Påhlsson från Maria. Men Erna vet att rektorns fru hette Marta.
(Slut Bokus)
Det är en tunn liten bok skriven av samma författare som skrivet Potensgivarna, Rapsbaggarna, Villa Bonita m.fl. Den var bra, absolut, roligt med en sån lokal anknytning som Österlen. Man känner igen ortnamnen, man kan se hur hamnen i Simrishamn ser ut, vilket ger en extra ingrediens.
Jag läste den utan att tänka så mycket egentligen, efter Hungerelden så skulle mycket till för att väcka engagemang, det var lite som en "in-between-book". men efter några dagar så började nya tankar ta sig form.... Fortsättning följer...
Inom kort...
/ Freudinnan
Följande text är hämtad från Bokus:
Erna är 34 år och okysst. En dag ropar hon in en låda med hembygdsböcker på auktionen efter rektor Påhlsson. Den öppnar nya dörrar. I fantasin och i verkligheten.
Erna Henningsson är klipsk, konstnärligt begåvad och har ett hjärta av guld. Hon bor kvar hemma på gården på Österlen och hennes stränga pappa underlättar inte direkt livet för Erna och hennes mamma.
I sitt auktionsfynd med hembygdsföreningens gamla årsböcker hittar hon ett brev. Det är ett innerligt kärleksbrev till framlidne rektor Egon Påhlsson från Maria. Men Erna vet att rektorns fru hette Marta.
(Slut Bokus)
Det är en tunn liten bok skriven av samma författare som skrivet Potensgivarna, Rapsbaggarna, Villa Bonita m.fl. Den var bra, absolut, roligt med en sån lokal anknytning som Österlen. Man känner igen ortnamnen, man kan se hur hamnen i Simrishamn ser ut, vilket ger en extra ingrediens.
Jag läste den utan att tänka så mycket egentligen, efter Hungerelden så skulle mycket till för att väcka engagemang, det var lite som en "in-between-book". men efter några dagar så började nya tankar ta sig form.... Fortsättning följer...
Inom kort...
/ Freudinnan
19 februari 2012
Kråkflickan och Hungerelden
Spänning, psykologi, relationer, hat, mord, analys och psykopatologi? Är detta ord som väcker intresse? Absolut om man är som jag, intresserad av människans psyke. I somras läste jag "Kråkflickan"
Vid en första snabbglimt på baksidan tänker man "jaja, en deckare" en dussinbok i den genren som egentligen inte tilltalar mig något nämnvärt. Men det skulle vara en psykologisk vinkling så Why Not tänkte jag och slog mig ner i förtältet helt ovetandes om vilken värld jag slungades in i... Redan efter ca 20 sidor var jag helt uppslukad. Sträckläste utan stopp, men döm om min förvåning när boken slutade med värsta Cliffhangern!!! Va f-n, är det här? Helt panikslagen, med hjärtkalppning och ytlig andning, vände jag på boken och läste baksidan mer detaljerat.... det var del 1 på en tänkt triologi!!! Hujedamig, hur skulle jag tåla mig???
Hösten gick, andra böcker lästes, med störst behållning Zlatanboken.... men den kräver sitt eget inlägg....
För några dagar sen tankade jag bilen och råkade slå en blick på bokstället vid kassan.... hm, den layouten väckte något till liv inom mig?
Jag tog den och vände snabbt till baksidan, återigen med hjärtklappning och ytlig andning.... jovisst!
Del 2 ....
Sen började historien igen om denna djupt störda kvinna (vad jag vet till dags datum) och hennes historia /historier. Skildringarna är djupa utan att bli för långa, både vad gäller personer och miljöer. Spekulationerna sätts igång, man får små små ledtrådar, bara tillräckligt för att gäcka den egna fantasin utan att bli för tydlig och självklar. Ja, jag kan inte avsölja mer mina vänner. Skillnaden med nummer 2 är att jag visste från början att det kommer en 3:a, och det redan i Maj 2012.
Kan bara BE er alla, att läsa dessa böcker om ni vill dras med in i de mest hiskeliga berättelser, fasansfulla skildringar om vad som kan hända med våra medmännsikor om de utsätts för grymheter i barndomen... Jag bävar inför uppslutningen i Maj!
Ha en bra kväll/
Freudinnan
Vid en första snabbglimt på baksidan tänker man "jaja, en deckare" en dussinbok i den genren som egentligen inte tilltalar mig något nämnvärt. Men det skulle vara en psykologisk vinkling så Why Not tänkte jag och slog mig ner i förtältet helt ovetandes om vilken värld jag slungades in i... Redan efter ca 20 sidor var jag helt uppslukad. Sträckläste utan stopp, men döm om min förvåning när boken slutade med värsta Cliffhangern!!! Va f-n, är det här? Helt panikslagen, med hjärtkalppning och ytlig andning, vände jag på boken och läste baksidan mer detaljerat.... det var del 1 på en tänkt triologi!!! Hujedamig, hur skulle jag tåla mig???
Hösten gick, andra böcker lästes, med störst behållning Zlatanboken.... men den kräver sitt eget inlägg....
För några dagar sen tankade jag bilen och råkade slå en blick på bokstället vid kassan.... hm, den layouten väckte något till liv inom mig?
Jag tog den och vände snabbt till baksidan, återigen med hjärtklappning och ytlig andning.... jovisst!
Del 2 ....
Sen började historien igen om denna djupt störda kvinna (vad jag vet till dags datum) och hennes historia /historier. Skildringarna är djupa utan att bli för långa, både vad gäller personer och miljöer. Spekulationerna sätts igång, man får små små ledtrådar, bara tillräckligt för att gäcka den egna fantasin utan att bli för tydlig och självklar. Ja, jag kan inte avsölja mer mina vänner. Skillnaden med nummer 2 är att jag visste från början att det kommer en 3:a, och det redan i Maj 2012.
Kan bara BE er alla, att läsa dessa böcker om ni vill dras med in i de mest hiskeliga berättelser, fasansfulla skildringar om vad som kan hända med våra medmännsikor om de utsätts för grymheter i barndomen... Jag bävar inför uppslutningen i Maj!
Ha en bra kväll/
Freudinnan
1 oktober 2011
Jag är på
Alla höstens bokklubbsböcker beställda - check!
Spanienresan bokad - check!
Nu mina kära damer ska det bli "läsa av"!
Spanienresan bokad - check!
Nu mina kära damer ska det bli "läsa av"!
Krut
Ja, det ser ut som om vi sparkat igång ordentligt - kul!! Läste i tidningen idag om Heberlein, hur hon känner sig felbehandlad av sin fd förläggare. Fullt förståeligt. Mycket nyfiken på hennes nya bok. Här kommer en text jag kopierat från Bokus:
"Jag måste läsa sista kapitlet i en bok som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att kunna skriva det här. Det är en kvinna som heter Ann Heberlein som har skrivit den. Kvinnan som skrivit boken har alltså samma namn som kvinnan i boken som har samma namn som jag. Det kan ju vara rena tillfälligheter. Det behöver ju inte betyda något. I varje fall inte särskilt mycket. Jag var tvungen att gå upp på vinden och leta bland lådorna med saker vi inte vill ha för att finna ett exemplar av boken som är skriven av en kvinna som bär mitt namn. Det är inte sant, tänker jag när jag läser sista kapitlet som beskriver hur en blond kvinna i svart klänning och högklackade skor förbereder sig för att dö. En helt vanlig dag i slutet av augusti. Hon har tagit nattåget från Lund till Stockholm, ätit frukost på Radisson hotell vid Centralstationen, läst både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för det gör hon varje dag och varför skulle hon inte göra det den sista dagen?"
I Ett gott liv plockar Ann Heberlein upp tråden från sin förförra bok, den moderna klassikern Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och knyter ihop den med sin senaste bok, den kritikerhyllade En liten bok om ondska. Personliga reflektioner vävs samman med filosofiska resonemang kring begrepp som godhet och ondska, kärlek, altruism och egennytta till en tänkvärd och obekväm uppgörelse med vår samtid: statusjakten, meningslösheten, kraven på inre lycka och synlig framgång. En berättelse om den tid vi lever i och om att bli frisk.
Mmmm, låter spännande. Snart ska jag natta de små, kolla Skavlan från igår och efter detta hoppa i säng.
/ Gunlög
"Jag måste läsa sista kapitlet i en bok som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att kunna skriva det här. Det är en kvinna som heter Ann Heberlein som har skrivit den. Kvinnan som skrivit boken har alltså samma namn som kvinnan i boken som har samma namn som jag. Det kan ju vara rena tillfälligheter. Det behöver ju inte betyda något. I varje fall inte särskilt mycket. Jag var tvungen att gå upp på vinden och leta bland lådorna med saker vi inte vill ha för att finna ett exemplar av boken som är skriven av en kvinna som bär mitt namn. Det är inte sant, tänker jag när jag läser sista kapitlet som beskriver hur en blond kvinna i svart klänning och högklackade skor förbereder sig för att dö. En helt vanlig dag i slutet av augusti. Hon har tagit nattåget från Lund till Stockholm, ätit frukost på Radisson hotell vid Centralstationen, läst både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för det gör hon varje dag och varför skulle hon inte göra det den sista dagen?"
I Ett gott liv plockar Ann Heberlein upp tråden från sin förförra bok, den moderna klassikern Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och knyter ihop den med sin senaste bok, den kritikerhyllade En liten bok om ondska. Personliga reflektioner vävs samman med filosofiska resonemang kring begrepp som godhet och ondska, kärlek, altruism och egennytta till en tänkvärd och obekväm uppgörelse med vår samtid: statusjakten, meningslösheten, kraven på inre lycka och synlig framgång. En berättelse om den tid vi lever i och om att bli frisk.
Mmmm, låter spännande. Snart ska jag natta de små, kolla Skavlan från igår och efter detta hoppa i säng.
/ Gunlög
Kära bokhöriga!
Ja, grått blev det...
Men känslan är rätt, likt den ensamme hjälten, med sitt pickopack, vapen i hand, bister uppsyn, ger vi oss ut på vår vinterlånga resa i litteraturens värld. Bara våren vet var vi slår nytt sommarläger....
Jag är redo, slår mig nu ner i soffan med min första följeslagare i höst.
På återskrivande!
LeaZea
Ja, grått blev det...
Men känslan är rätt, likt den ensamme hjälten, med sitt pickopack, vapen i hand, bister uppsyn, ger vi oss ut på vår vinterlånga resa i litteraturens värld. Bara våren vet var vi slår nytt sommarläger....
Jag är redo, slår mig nu ner i soffan med min första följeslagare i höst.
På återskrivande!
LeaZea
30 september 2011
vad man lär sig...
Ja, nu har vi suttit och försökt nytända denna något sovande blogg, men eftersom timmen är sen för två fredagaströtta kvinns så blev det sossegrått, med tung layout. Tekniken sätter inga gränser utan det är människan bakom tekniken, men se det ska det bli ändring på nu! Tid måste frigöras från vardagen för att både läsa nytt och börja skriva om gammalt. Listan på Favvoböcker hoppas vi ska utökas, liksom en lista för Favvofilmer som kommer inom kort. Men nu:
Gonatt!
Gonatt!
Mörker
Mmmm, allt är inte bara rosa och gulligt. Nej nu kommer mörkret inrullande över oss - som en unken stickig ullfilt med en svag doft av gammelmansaftershave. Nytt utseende på bloggen och nya titlar att kasta sig över. Vad sägs om Tålamodets sten av Ratiq Rahimi eller Den vita tigern av Aravind Adiga? Ja vad kan man säga förutom att det ska bli MYCKET spännande.
24 mars 2011
Ålder
Underbar träff sist kära ni: fantastisk mat, otrolig utsikt men framförallt extremt exklusivt och upphöjt samkväm. Inte nog med detta. Dagen efter kommer en vass kommentar på ett socialt forum om betydelsen av Kakuros namn. Jag kan inte bli annat än glad. Glad över att någon tar sig tid att tänka en elegant uttänjd tanke, tar reda på information och dessutom dela med sig. Ahh! Detta kommer jag att ha med mig i "Spill". Vidare har även jag stannat upp ett par gånger och betraktat människor som annars gått mig förbi. Tänk om jag missat en Reneé! Vad ser egentligen andra då de betraktar mig? En osminkad åldrande tjockis med odefinierbar klädstil och ambivalent frisyr? Eller en kvinna i sina bästa år med nyfikenhet i blick?
Ja, det tål att tänkas på. Min käre man fyller år idag och denna enda vecka på året är vi lika gamla, eftersom jag fyller år nästa torsdag. Det känns inte viktigt längre. Häromdagen fick jag tänka efter hur mycket det var jag egentligen skulle fylla, och det råkade vara ett år mindre än jag trodde. Häpp!
Ja, det tål att tänkas på. Min käre man fyller år idag och denna enda vecka på året är vi lika gamla, eftersom jag fyller år nästa torsdag. Det känns inte viktigt längre. Häromdagen fick jag tänka efter hur mycket det var jag egentligen skulle fylla, och det råkade vara ett år mindre än jag trodde. Häpp!
10 mars 2011
Vintern är tid för sömn
Läser just nu "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery. Har bara kommit till sidan 156 men upplever att det är nu det börjar hända saker i boken. Hit har det varit upplägg, inledning, förberedelse.
Vår heroine nr 1 - om än väldigt motvilligt - Renée Michel - arbetar som portvakt i ett fashionabelt hus i Paris. Hon är ovanligt ful och ovanligt intelligent. Hon har beslutat sig för att spela rollen som förväntas av en portvakterska; surmulen, avogt tjänstvillig, strävsam och intellektuellt svagsint. Detta gör hon med rökridåer och finess för att få vara i fred med sitt liv som utspellas i portvaktsbostadens inre rum och består av kulturellt högfrosseri i filmens, litteraturens och gastronomins värld.
Heroine nr 2 är Paloma Josse 12 år. Paloma är ovanligt intelligent och har beslutat sig för att ta sitt liv på sin 13 års dag eftersom människorna är idioter och livet är absurt så till vida att livet redan ligger utstakat och färdigt. Paloma döljer sin intelligens för att få vara ifred. Innan hon tar sitt liv med moderns sömntabletter ska hon försöka tänka och skriva ner så många djupa tankar som möjligt och de ska formuleras i form av en hokku; en tre versrader lång japansk dikt. För att kunna läsa sin favoritmanga på originalspråket håller Paloma på att lära sig japanska.
Ett dödsfall i huset gör att det blir en ovanlig inflyttning; Kakuro Ozu en japan med två katter som heter Kitty och Levin efter huvudpersonerna i Tolstoys Anna Karenina. Sedemera en av Madame Michels favoritböcker. Monsieur Ozu är misstänksam och tror inte på Madame Michels "idiotfasad" och nämner detta vid första mötet med Paloma i husets hiss när det blir klart att hon kan lite japanska.
På återseende med mer kring boken längre fram. Det går inte fort för jag somnar efter bara några sidor på kvällen. Inte för boken i sig utan för tröttheten vintern för med.
Vår heroine nr 1 - om än väldigt motvilligt - Renée Michel - arbetar som portvakt i ett fashionabelt hus i Paris. Hon är ovanligt ful och ovanligt intelligent. Hon har beslutat sig för att spela rollen som förväntas av en portvakterska; surmulen, avogt tjänstvillig, strävsam och intellektuellt svagsint. Detta gör hon med rökridåer och finess för att få vara i fred med sitt liv som utspellas i portvaktsbostadens inre rum och består av kulturellt högfrosseri i filmens, litteraturens och gastronomins värld.
Heroine nr 2 är Paloma Josse 12 år. Paloma är ovanligt intelligent och har beslutat sig för att ta sitt liv på sin 13 års dag eftersom människorna är idioter och livet är absurt så till vida att livet redan ligger utstakat och färdigt. Paloma döljer sin intelligens för att få vara ifred. Innan hon tar sitt liv med moderns sömntabletter ska hon försöka tänka och skriva ner så många djupa tankar som möjligt och de ska formuleras i form av en hokku; en tre versrader lång japansk dikt. För att kunna läsa sin favoritmanga på originalspråket håller Paloma på att lära sig japanska.
Ett dödsfall i huset gör att det blir en ovanlig inflyttning; Kakuro Ozu en japan med två katter som heter Kitty och Levin efter huvudpersonerna i Tolstoys Anna Karenina. Sedemera en av Madame Michels favoritböcker. Monsieur Ozu är misstänksam och tror inte på Madame Michels "idiotfasad" och nämner detta vid första mötet med Paloma i husets hiss när det blir klart att hon kan lite japanska.
På återseende med mer kring boken längre fram. Det går inte fort för jag somnar efter bara några sidor på kvällen. Inte för boken i sig utan för tröttheten vintern för med.
6 november 2010
Ondska - arv eller miljö?
Min man och jag har suttit och diskuterat detta vid ett flertal tillfällen de senaste dagarna. Vi har haft givande och intressanta diskussioner, men vi är långt ifrån överens och vi är nog inte helt övertygade om den åsikt vi valt att argumentera utifrån. Hrm... Kan det vara så att vissa personer föds med ett litet "ondskefrö" som de senare i livet möjligen utecklar om miljön bidrar till det? Eller föds alla goda och formas vissa av sin miljö till att bli onda och göra onda handlingar? Vad är ondska? Är det uppsåt eller den som utsätts för handlingen som avgör?
Att alla människor är kapabla att utföra onda handlingar är jag övertygad om, men jag är inte lika övertygad om att alla skulle kunna bli som Joseph Fritzl, även om de gått i hans fotspår hela livet. Svåra tankar och då har jag ändå bara kommit till ca sidan 50 i Ann Heberleins bok " En liten bok om ondska". Det ska bli mycket spännande att träffas senare.
Jag pratade om Sofi Oksanen för en tid sedan och läste nyligen ut hennes "Baby Jane". Jag tyckte att den var en klaustofobisk inblick i hur en ung tilltufsad kvinna försöker hantera sitt liv. Jag fick bilder från filmen, med samma titel och med Bette Davies i huvudrollen, i skallen och minnen av krypande obehag kom över mig. Var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? Att kväva och förminska någon genom att aldrig tillåta den att testa sina gränser och vidga sina vyer på egen hand... Hälsningar Gunlög
Att alla människor är kapabla att utföra onda handlingar är jag övertygad om, men jag är inte lika övertygad om att alla skulle kunna bli som Joseph Fritzl, även om de gått i hans fotspår hela livet. Svåra tankar och då har jag ändå bara kommit till ca sidan 50 i Ann Heberleins bok " En liten bok om ondska". Det ska bli mycket spännande att träffas senare.
Jag pratade om Sofi Oksanen för en tid sedan och läste nyligen ut hennes "Baby Jane". Jag tyckte att den var en klaustofobisk inblick i hur en ung tilltufsad kvinna försöker hantera sitt liv. Jag fick bilder från filmen, med samma titel och med Bette Davies i huvudrollen, i skallen och minnen av krypande obehag kom över mig. Var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? Att kväva och förminska någon genom att aldrig tillåta den att testa sina gränser och vidga sina vyer på egen hand... Hälsningar Gunlög
1 november 2010
Zea: hur många..
...böcker hade jag hunnit läsa idag?
Ibland roar jag mig med att räkna ut hur mycket något kostar i öl (köpta på lokal,då), som t ex en konsertbiljett; kostar ca 8 öl. En dag i Köpenhamn; ca 20 öl. Men då ingår öl, och som begrepp kan det då bli förvirrat. Men iallafall. En Billybokhylla; 3 öl kanske 4? (eller har Billy blivit ännu billigare?). En ny vinterjacka; 12 öl. Sen kan man ju då roa sig ytterligare och jämföra behållning/utfall/resultat. Ofta vinner öl, faktiskt. Jag menar; en ny Mercedes; det blir en ofantlig massa öl! Öl, som ger massa mer underhållningsvärde, minnen och möjliga nya vänner, och man kan ju ändå inte köra hem från krogen....
Så idag på jobbet stod jag där framför min blippande dataskärm och tänkte mest på att jag ville hem o läsa Sven Eric Liedmans "Ett oändligt äventyr" och då, som distraktion, började jag göra en sökning på internet efter "Bildningsresan" av Alsheimer, för den var slut på AdLibris sist jag kolla och så tänkte jag på hur mycket bättre det hade varit om jag hade läst istället för att jobba..och då slog det mig! Man borde ju kunna mäta tid i bokenheter, på samma sätt som man mäter pengavärde i öl!
Som idag då; jag borde ha hunnit läsa minst 2-3 kapitel av Liedman, kanske en hela Läckberg och ev en o annan artikel i National Geographic. Istället stod jag och "knöt scheman till anställning" i 10 timmar - vilket hjärnsläpp, va?? Förra veckan sov jag mest; även om jag nu fått influensa kunde jag ju ANSTRÄNGT mig o bytt lite av sömnen mot någon av de tre Elsie Johansson-böckerna som ligger o demonstrerar sin passivitet i bokhyllan. Jajaja, jag vet vad ni tänker nu - okej då; men en Doris Lessing kunde jag ju tagit mig igenom!?
För att inte tänka på förförra veckans 3-timmars personalmöte - jag menar; hur mycket mer värde hade det inte varit om jag lagt de timmarna på "Maps for lost lovers" av Nadeem Aslam, som bara skriker "MEN KOM O LÄS MIG DÅ FÖR BÖVELN!!!" efter mig varje gång jag går förbi den....inte så konstigt..Nadeem har väntat på mig som läsare i över 2 år. Herrejestanes, vad gör jag med min tid??
Samtidigt som jag förslösar mina dyrbara minuter på arbete, sömn, handla mat, köa på IcaPosten, bråka med Resursbank i telefon, tänka ut strategier för att få mina slöa, slappa grannar att förstå hur man sopsorterar (och inte bara släpper soporna på golvet i soprummet), städar mina 65 kvm, rakar mig under armarna, flossar med tandtråd (heter det så, flossa?) och kollar på Blocket efter en bra, billig bil kunde jag ju LÄST. En bok, en artikel, en novell. Läst och fått ett bättre utfall på min investerade tid. Läst och blivit klokare, förståndigare och lycklig.
Tackolov läser jag på bussen; 80 minuter väl investerade varje vardag. Det ni!
(Jasså, vad läser jag nu när jag pendlar? En Mårtensson-deckare. Men den är tråkig, så jag ska läsa fort. För jag måste ju få veta vem som är mördaren, eller hur?)
Ibland roar jag mig med att räkna ut hur mycket något kostar i öl (köpta på lokal,då), som t ex en konsertbiljett; kostar ca 8 öl. En dag i Köpenhamn; ca 20 öl. Men då ingår öl, och som begrepp kan det då bli förvirrat. Men iallafall. En Billybokhylla; 3 öl kanske 4? (eller har Billy blivit ännu billigare?). En ny vinterjacka; 12 öl. Sen kan man ju då roa sig ytterligare och jämföra behållning/utfall/resultat. Ofta vinner öl, faktiskt. Jag menar; en ny Mercedes; det blir en ofantlig massa öl! Öl, som ger massa mer underhållningsvärde, minnen och möjliga nya vänner, och man kan ju ändå inte köra hem från krogen....
Så idag på jobbet stod jag där framför min blippande dataskärm och tänkte mest på att jag ville hem o läsa Sven Eric Liedmans "Ett oändligt äventyr" och då, som distraktion, började jag göra en sökning på internet efter "Bildningsresan" av Alsheimer, för den var slut på AdLibris sist jag kolla och så tänkte jag på hur mycket bättre det hade varit om jag hade läst istället för att jobba..och då slog det mig! Man borde ju kunna mäta tid i bokenheter, på samma sätt som man mäter pengavärde i öl!
Som idag då; jag borde ha hunnit läsa minst 2-3 kapitel av Liedman, kanske en hela Läckberg och ev en o annan artikel i National Geographic. Istället stod jag och "knöt scheman till anställning" i 10 timmar - vilket hjärnsläpp, va?? Förra veckan sov jag mest; även om jag nu fått influensa kunde jag ju ANSTRÄNGT mig o bytt lite av sömnen mot någon av de tre Elsie Johansson-böckerna som ligger o demonstrerar sin passivitet i bokhyllan. Jajaja, jag vet vad ni tänker nu - okej då; men en Doris Lessing kunde jag ju tagit mig igenom!?
För att inte tänka på förförra veckans 3-timmars personalmöte - jag menar; hur mycket mer värde hade det inte varit om jag lagt de timmarna på "Maps for lost lovers" av Nadeem Aslam, som bara skriker "MEN KOM O LÄS MIG DÅ FÖR BÖVELN!!!" efter mig varje gång jag går förbi den....inte så konstigt..Nadeem har väntat på mig som läsare i över 2 år. Herrejestanes, vad gör jag med min tid??
Samtidigt som jag förslösar mina dyrbara minuter på arbete, sömn, handla mat, köa på IcaPosten, bråka med Resursbank i telefon, tänka ut strategier för att få mina slöa, slappa grannar att förstå hur man sopsorterar (och inte bara släpper soporna på golvet i soprummet), städar mina 65 kvm, rakar mig under armarna, flossar med tandtråd (heter det så, flossa?) och kollar på Blocket efter en bra, billig bil kunde jag ju LÄST. En bok, en artikel, en novell. Läst och fått ett bättre utfall på min investerade tid. Läst och blivit klokare, förståndigare och lycklig.
Tackolov läser jag på bussen; 80 minuter väl investerade varje vardag. Det ni!
(Jasså, vad läser jag nu när jag pendlar? En Mårtensson-deckare. Men den är tråkig, så jag ska läsa fort. För jag måste ju få veta vem som är mördaren, eller hur?)
22 oktober 2010
Rosa elefanter
Kan tipsa om en underbar liten bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Karin Brunk Holmqvist är utbildad socionom och arbetade som detta innan hennes författande tog överhanden. Av hennes människoporträtt att döma tror jag mig kunna ana en stor varm respekt för människan som säkert hjälpte henne i hennes tidigare yrke. Kanske träffade hon Österleningar som Arthur och Disa då? Kanske har hon samlat ihop en bunt med knorkiga, egna, härliga människor som hon sen har som inspiration för sina livsporträtt? Kanske samlar hon på människor? Jag får en bild av henne smygandes runt med ett block i högsta hugg, pressandes mot väggar, kravlandes i häckar och hukandes bakom bilar - allt för att få en glimt av en mening, en relation eller ett gräl som hon kan använda. Så nästa gång du är på Österlen ska du kanske sänka rösten på cafeét om du ser en gråhårig dam med glasögon och Marimekko-klänning luta sig lite närmre ditt bord, annars kanske det är dig hon skriver om nästa gång...
/EllaHenrietta
Karin Brunk Holmqvist är utbildad socionom och arbetade som detta innan hennes författande tog överhanden. Av hennes människoporträtt att döma tror jag mig kunna ana en stor varm respekt för människan som säkert hjälpte henne i hennes tidigare yrke. Kanske träffade hon Österleningar som Arthur och Disa då? Kanske har hon samlat ihop en bunt med knorkiga, egna, härliga människor som hon sen har som inspiration för sina livsporträtt? Kanske samlar hon på människor? Jag får en bild av henne smygandes runt med ett block i högsta hugg, pressandes mot väggar, kravlandes i häckar och hukandes bakom bilar - allt för att få en glimt av en mening, en relation eller ett gräl som hon kan använda. Så nästa gång du är på Österlen ska du kanske sänka rösten på cafeét om du ser en gråhårig dam med glasögon och Marimekko-klänning luta sig lite närmre ditt bord, annars kanske det är dig hon skriver om nästa gång...
/EllaHenrietta
Finns inte på kartan
Jag har läst Carin Hjulströms bok "Finns inte på kartan".
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Måste erkänna att jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
/EllaHenrietta
Våtmarker
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
/EllaHenrietta
19 oktober 2010
FreudInnan har ordet!
Våtmarker!
Ja, nu är boken diskuterad och jag hoppas Britta klistrar in den recension som skrevs inför diskussionen. En fråga jag ställde på diskussionen var om man skulle låta flickor vi kände, nära och kära från ca 16 år, läsa boken. Nu när vi läst den. Åsikterna var delade. Ja var en del övertygade om, andra sa Nej. Någon sa efter en stunds funderande att Kanske. Roligt var också en fundering om man skulle låta en tonårsgrabb läsa den. Den är ju gränsöverskridande om än inte en käftsmäll mot de rakade, vaxade och fixade tjejerna såsom baksidetexten lovade. Gränsöverskridande i bemärkelsen att den är naken, brutal i sina beskrivningar om vad huvudpersonen (HP) gör med sin kropps "rester". En fundering från en i gruppen var att HP kanske inte kan lämna något kvar, eller till slumpen, av sig själv. Kan det vara så? Samtidigt så säger HP i ett stycke att hon måste "ut med allt - annars får man cancer". Men kanske ligger det något i vad som sades i diskussionen. Lämna kvar - är det samma sak som att överge? Vet inte? Kanske? Flickan jag tänker på att låta läsa den kommer troligtvis chockas, äcklas; och allt annat möjligt. Eller inte? En i diskussionen hade kloka funderingar om hur dottern på 23 troligen skulle reagera. Inte var det på samma saker som vi hade fastnat för, eller chockats över. Det är en tänkvärd tanke. Är vi så drivna av vår "generations syn" på saker? Jag tänker på kvinnokroppen, sexualitet, språkbruk och relationer. Vad vill författaren egentligen? Vi blev inte helt på det klara över det.
Slutet, ja slutet.... vad hände? Ofärdigt? Avbrutet? Enkelt? Medvetet?
Vad tänker ni andra?
Ja, nu är boken diskuterad och jag hoppas Britta klistrar in den recension som skrevs inför diskussionen. En fråga jag ställde på diskussionen var om man skulle låta flickor vi kände, nära och kära från ca 16 år, läsa boken. Nu när vi läst den. Åsikterna var delade. Ja var en del övertygade om, andra sa Nej. Någon sa efter en stunds funderande att Kanske. Roligt var också en fundering om man skulle låta en tonårsgrabb läsa den. Den är ju gränsöverskridande om än inte en käftsmäll mot de rakade, vaxade och fixade tjejerna såsom baksidetexten lovade. Gränsöverskridande i bemärkelsen att den är naken, brutal i sina beskrivningar om vad huvudpersonen (HP) gör med sin kropps "rester". En fundering från en i gruppen var att HP kanske inte kan lämna något kvar, eller till slumpen, av sig själv. Kan det vara så? Samtidigt så säger HP i ett stycke att hon måste "ut med allt - annars får man cancer". Men kanske ligger det något i vad som sades i diskussionen. Lämna kvar - är det samma sak som att överge? Vet inte? Kanske? Flickan jag tänker på att låta läsa den kommer troligtvis chockas, äcklas; och allt annat möjligt. Eller inte? En i diskussionen hade kloka funderingar om hur dottern på 23 troligen skulle reagera. Inte var det på samma saker som vi hade fastnat för, eller chockats över. Det är en tänkvärd tanke. Är vi så drivna av vår "generations syn" på saker? Jag tänker på kvinnokroppen, sexualitet, språkbruk och relationer. Vad vill författaren egentligen? Vi blev inte helt på det klara över det.
Slutet, ja slutet.... vad hände? Ofärdigt? Avbrutet? Enkelt? Medvetet?
Vad tänker ni andra?
Augustpriset på gång
Läste som snabbast att en bok som heter "Resa i Sharialand: ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien" skriven av Tina Thunander var nominerad. Eftersom vi talade om kvinnoporträtt från andra delar av världen sist, bland annat Dilsa Demirbag - Stens bok "Stamtavlor", blev jag lite nyfiken. Hrm, så lite tid, så många böcker... Hörde av beläst vän att "Stamtavlor" inte levde upp till just hennes förväntningar, så det blir kanske till att investera 143 friska kronor på Bokus. Men först ska "Baby Jane" och "Hungerspelen"-trilogin avverkas.
Har ni också fyra-fem olika böcker på gång samtidigt? Jag vet inte om det är ett tecken på simultankapacitet, vetgirighet och engagemang eller bara splittrat, veligt och dumt. Nåväl, så är jag. / Gunlög
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)